torsdag 16 maj 2013

Exakt ett år av kärlek!

Bosarve i april 2012.


Vet ni vad? Idag är det precis exakt ett år sedan jag och sonen med darrande knän var och träffade säljarna hos mäklaren och fick nycklarna till vårt fina, fina Bosarve.

Här kan ni se fotona från annonsen och vårt allra allra första besök på Bosarve, alltså innan vi skrivit på papprena.


Ett år går fort, särskilt när man inte kan vara på sin favoritplats-i-hela-världen hela tiden som man vill, även om vi kunnat vara där mer än vi kanske väntat oss. Massor av pengar har gått åt till dubbelt boende, resor fram och tillbaka och framför allt en och annan SVINDYR elräkning (men det är ju tack och lov åtgärdat nu), och dessutom känns det som om man har latat sig för mycket och jobbat för lite - men samtidigt har vi ju ändå fått massor gjort, och latar man sig inte lite ibland blir man bara less.
Tyvärr är faktiskt ingen av oss på Bosarve just nu, men vi får helt enkelt fira här i tråkhufvudstaden idag och sedan ta igen det med buller och bång nästa helg. Kärlek är ju liksom alltid värd att fira! Och kärlek känner vi verkligen. Både till vår vackra ö och vårt fantastiska hus. Och varandra förstås, icke att förglömma. Förra året fick vi ju fira vår första bröllopsdag på Bosarve.
Hallen i april 2012.
Men vet ni en sak till? Egentligen är Bosarve inte alls mitt drömhus. Eller, nu är det ju det förstås, men det VAR inte det. Egentligen ville jag ha en 100 år äldre gotlandsgård, eller i alla fall 80. Det sena 1800-talet har aldrig varit en stor favorit hos mig, varken i den fastländska eller den gotländska arkitekturen. Men i samma ögonblick vi klev in i den vedervärdigt gröna hallen var jag hopplöst förälskad (när jag skriver det här surrar den slemmiga Tomas Ledin-låten i huvudet: "Jag är liiiiika hopplöst förälskad nu som då ..."), och den kärleken har bara vuxit det här året.


Jag är liksom kär i Bosarve. Vi är vänner, eller kanske rentav familj. Och jag tror och hoppas att Bosarve gillar oss också. Jag tror det, det är ett väldigt snällt hus. Inte en enda gång har jag känt mig rädd eller rysig, trots att jag sovit där ensam många gånger. 

Bosarve 1956.

Inte en enda gång har Bosarve skrämt mig med knarrande trappor eller konstiga knäppningar, trots att det är ett drygt 140 år gammalt, halvdåligt uppvärmt hus med gammal rördragning och oisolerat tak. Inte ens svalorna under takpannorna eller kajorna i skorstenen har varit läskiga. Eller det faktum att det är fullständigt becksvart ute (vi har inte en enda utelampa och framsidan vetter mot en åker) höst- och vinterkvällar så jag aldrig ens skulle ana en hemsk lönnmördare eller förlupen zombie därute i buskarna. Eller marskatterna (som för all del ylade som bäst i början av april, ur led är tiden!).



Många skatter har vi fått på köpet också. Dels från tomten i form av frukt och bär, ramslök, fläder och ett vildvuxet trädgårdsland, dels har vi faktiskt hittat en och annan skattkista inne. Men den största skatten av alla är våra fantastiska, underbara, oslagbara grannar!
Idag tror jag faktiskt inte jag skulle byta ut Bosarve ens om någon kom med en aldrig så välbevarad och pietetsfullt renoverad 1780-talsgård. Inte ens om den var gratis. Kanske kanske om det var "Det stora gamla huset", som ligger till grund för min innerliga kärlek till gotlandshus. Men bara kanske.


Bosarve den 15 maj 2013. Foto: Maken A.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar